Så var jakten i gång. En snabb check på kartan och det bar av till stadens finaste hotell (vad annars) för att spana på McFly och vara allmänt stalker-aktiga. Som tur var fick vi lite betalt för våra ansträngningar när Harry och hans flickvän (samt violinist i Escala) kom vandrande över bron och vi fick våran möjlighet att prata, lämna saker att signera och låta oss fotograferas med dem. Med andra ord var vi i vårt stalker-esse, om man ska uttrycka det på det sättet.

Efter denna strålande utdelning (och att ha vinkat av resten när de åkte till soundcheck) intog vi våra hotellrum för lite välförtjänt vila innan det var konsertdags. En snabb uppladdning av min kamera, ett snabbt toalettbesök (jetsetters har också behov) och klädbyte vandrade vi i en samlad trupp på fem personer till MEN arena och den härliga VIP-kön som väntade på oss. Tidigt inträde och första tjing på Tour-Merch (kläder, program, muggar, posters - ni fattar) samt tidigt insläpp till våra högst angenäma platser är inget man tackar nej till i första taget.

Jag har en fråga till er; om ett förband kallar sig The Struts, får man lov att skratta då? Det gjorde jag. Tills jag vek mig. De var inte särskilt bra heller, något som jag tyvärr verkar vara ensam om att tycka. De andra förbanden, speciellt ett som heter City Stereo, var däremot riktigt trevliga att lyssna på. Som tur var, var det ju inte förbanden vi var där för, utan ca en halvtimme senare släcktes ljusen ner och ljudvolymen ökade med en sisådär 200dB. Om ni aldrig har varit på en konsert så har ni heller aldrig varit med om känslan, den som infinner sig sekunderna innan bandet kommer in på scenen och allting bara bubblar. Alla tankar och bekymmer försvinner och man är bara en stor klump av lyckorus och kärlek. Det är ungefär den bästa känslan i hela världen, den som gör att man fortsätter resa världen över bara för att få känna den igen.

Konserten ja. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den (framför allt då jag inte vill spoila för mina vänner som ännu inte vart på Wembley-showen). Det var magiskt. Underbart. Fantastiskt på alla sätt. Jag blir fortfarande förvånad av hur de på varje tour lyckas pusha en aning längre och göra allting en aning bättre. De är ett sådant band som du inte ens behöver gilla, du kommer fortfarande tycka att deras show är out of the ordinary. Det jag gillade speciellt med den här touren var, förutom alla extra effekter, var hur kul de verkade ha. Underbart.

Jag kommer förmodligen lägga upp lite bilder från båda konserterna när jag är hemma från London om lite mer än en vecka (taggataggataggatagga).

Söndagen - hemdagen - var även den mycket trevlig. Vi trotsade regnet och gav oss ut på stan, framför allt till det massiva köpcentret Arndale där jag råkade bränna alla mina tillgångar, i stort sett. Men men, man lever bara en gång! Vid tretiden blev det ett kärt farväl av Belgerna och jag satte mig på tåget ut mot Davenport för en snabb visit hos familjen Giles (med underbara scones!) och sedan bar det av mot flygpatsen. Klockan tio på kvällen anlände en trött men nöjd Anna till en väntande familj på Kastrups flygplats. Sammanfattat i en mening så var det här en helt underbar helg i stalkandets tecken!