Gal1 drag i Londontown
Har så smått landat i verkligheten igen efter en helgalen långhelg. Det hela började med att jag vandrade genom regnet till Sannarps station (ja, det finns), för att plocka upp Jessica. Vi skulle, efter en kort tyskalektion ge oss av hemåt och packa det sista. Allting gick bra, gick igenom en mindre kris då jag somnade i bilen och inte vaknade förrän vi åkt över bron. Det enda jag upprepade på fem minuter var "Jag hann inte ens uppdatera min facebook-status".
Mer ett en-timme-försenat flyg landade vi senare på kvällen i världsstaden London. Jag har saknat det, det var ju hela fyra månader sedan jag var där sist. Haha. Det blev en tidig läggning eftersom vi skulle upp vid halv åtta på morgonen för att klara av vårt tuffa shopping-program. Klockan kvart över åtta vandrade vi in i Hiltons frukostsal där det vankades frukter, 20 olika sorters bröd, flingor, stekt mat (min vanliga frukost) och så vidare. Kan väl säga att vi så gott som rullade ut en halvtimme senare. Nog talat om matvanor, vi gav ju oss som sagt av till Oxford street för ett förmiddagspass med shopping. Mest pengar spenderades inne på Topshop, men plånboken brändes även en aning inne på HMV och på två par converse. Dreglade även väldigt mycket över Shakespeares och Austens samlade verk i nya fina omslag, men det får vänta till New York om två veckor! Mitt på dagen träffade jag mitt på stan (weird) min rumskompis fån Paris Karolin, som var där med sin mamma. Galet kul att träffas igen! Vid tvåtiden tuggade vi i oss varsin gigantisk portion fish and chips (Jess hade aldrig smakat det innan) innan vi ungdomar drog oss mot tunnelbanan ut till Wembley.
När vi kom till Wembley arena (efter lite letande runt Wembs Stadium) var kön ovanligt kort för att vara två-tre tiden innan ett McFly-gig. Vi fick våra biljetter kollade och gick och bekantade oss lite med marken och lite andra fans. Det var väldigt trevligt att träffa några gamla och nya kompisar som var där, till exempel Amanda, Emelie och Frida. Vid sex-tiden var det insläpp och vi löpte, så gott man kunde, och satte oss på Dougies sida på någon jag tror var sjätte raden. Det är alltid lite diffust, växlade mellan femte, sjätte och sjunde raden skulle jag tro.
Ska göra en kort sammanfattning av giget. Killarna kom ut lite på VIP-tiden och pratade samt berättade att de ska ha en egen reality-show, haha. De har blivit väldigt vackra alla fyra, det måste jag säga. De två första förbanden var mycket bra, det sista var, som jag berättade i Manchester-inlägget, inte mycket att hänga i granen. Själva konserten var ännu mer fantastisk och mind-blowing än tidigare. Skönt att mitt favoritband är så bra. Fick även ovanligt många bra bilder, ska lägga upp lite sedan när jag redigerat dem.
Stupade i säng efter att ha tagit sista natt-tuben från Wembley (wew) och fått mig en efterlängtad dusch. På lördagsmorgonen gav jag och Jessica oss ut på stan igen för en extra titt på TopShop samt för att köpa varsin vänskapsnalle på Build-a-bear. De heter Sam och Dean, efter huvudrollerna i Supernatural. Vi kommer nog aldrig växa upp ändå. Vi fick rusa tillbaka till hotellet för att ta vår taxi till flygplatsen. Sammanfattningsvis har det varit två fantastiska dagar i London med världens bästa Jessica (som jag förresten träffade över internet om ni inte visste detta innan) och två extra generationer Bernström.
I guess that fate jogged the needle.
Då var man åter igen hemma från en helt galen helg i Englands nordliga stolthet Manchester. Efter att ha behövt masa mig upp ur sängen innan de flesta (Erika och Maria, jag tittar på er) ens gått och lagt sig, och efter en resa i orolighetens tecken då jag var helt själv, stod jag där på Manchester Piccadilly och väntade på mina Belgiska, tillika McFly-fanatiska kompisar.
Så var jakten i gång. En snabb check på kartan och det bar av till stadens finaste hotell (vad annars) för att spana på McFly och vara allmänt stalker-aktiga. Som tur var fick vi lite betalt för våra ansträngningar när Harry och hans flickvän (samt violinist i Escala) kom vandrande över bron och vi fick våran möjlighet att prata, lämna saker att signera och låta oss fotograferas med dem. Med andra ord var vi i vårt stalker-esse, om man ska uttrycka det på det sättet.
Efter denna strålande utdelning (och att ha vinkat av resten när de åkte till soundcheck) intog vi våra hotellrum för lite välförtjänt vila innan det var konsertdags. En snabb uppladdning av min kamera, ett snabbt toalettbesök (jetsetters har också behov) och klädbyte vandrade vi i en samlad trupp på fem personer till MEN arena och den härliga VIP-kön som väntade på oss. Tidigt inträde och första tjing på Tour-Merch (kläder, program, muggar, posters - ni fattar) samt tidigt insläpp till våra högst angenäma platser är inget man tackar nej till i första taget.
Jag har en fråga till er; om ett förband kallar sig The Struts, får man lov att skratta då? Det gjorde jag. Tills jag vek mig. De var inte särskilt bra heller, något som jag tyvärr verkar vara ensam om att tycka. De andra förbanden, speciellt ett som heter City Stereo, var däremot riktigt trevliga att lyssna på. Som tur var, var det ju inte förbanden vi var där för, utan ca en halvtimme senare släcktes ljusen ner och ljudvolymen ökade med en sisådär 200dB. Om ni aldrig har varit på en konsert så har ni heller aldrig varit med om känslan, den som infinner sig sekunderna innan bandet kommer in på scenen och allting bara bubblar. Alla tankar och bekymmer försvinner och man är bara en stor klump av lyckorus och kärlek. Det är ungefär den bästa känslan i hela världen, den som gör att man fortsätter resa världen över bara för att få känna den igen.
Konserten ja. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den (framför allt då jag inte vill spoila för mina vänner som ännu inte vart på Wembley-showen). Det var magiskt. Underbart. Fantastiskt på alla sätt. Jag blir fortfarande förvånad av hur de på varje tour lyckas pusha en aning längre och göra allting en aning bättre. De är ett sådant band som du inte ens behöver gilla, du kommer fortfarande tycka att deras show är out of the ordinary. Det jag gillade speciellt med den här touren var, förutom alla extra effekter, var hur kul de verkade ha. Underbart.
Jag kommer förmodligen lägga upp lite bilder från båda konserterna när jag är hemma från London om lite mer än en vecka (taggataggataggatagga).
Tom Fletcher
Söndagen - hemdagen - var även den mycket trevlig. Vi trotsade regnet och gav oss ut på stan, framför allt till det massiva köpcentret Arndale där jag råkade bränna alla mina tillgångar, i stort sett. Men men, man lever bara en gång! Vid tretiden blev det ett kärt farväl av Belgerna och jag satte mig på tåget ut mot Davenport för en snabb visit hos familjen Giles (med underbara scones!) och sedan bar det av mot flygpatsen. Klockan tio på kvällen anlände en trött men nöjd Anna till en väntande familj på Kastrups flygplats. Sammanfattat i en mening så var det här en helt underbar helg i stalkandets tecken!
En typisk frukost/lunch/middag i konserttider! När man är ute och gigar har man inte tid med ovesäntligheter som mat och sömn. Även en bild på 4/5 av det trevliga sällskapet.
Southside Festival 2011
Kolla denna enorma uppsättning av band.
Blir lite tårögd.
Foo Fighters ·
Blink-182 ·
Arctic Monkeys ·
My Chemical Romance ·
The Hives ·
Suede ·
Flogging Molly ·
The Wombats ·
Jimmy Eat World ·
Two Door Cinema Club ·
Lykke Li ·
Glasvegas ·
Band Of Horses ·
The Sounds ·
Sum 41 ·
All Time Low ·
Comeback Kid ·
You Me At Six ·
För att nämna några då.
Frustrerande bra.
Konsertdatum tillagt
Hehehe. Har bokat biljetter till Robbie och co i Danmark i juli. :) Fortfarande lite sur över att Blink-182 spelar på så dåliga datum i sommar, men jag kommer över det. Typ.
