Så bar det av, två timmar norrut med Julianne för att landa i småstaden Wigan, en bit väster om Manchester. Efter att ha villat runt i staden ett tag hittade vi tillslut The Brocket Arms / Wetherspoon Hotel, där vi skulle stanna i två nätter. Måste säga att jag blev positivt överraskad av rummet. Fick ett stort rum med en dubbelsäng och två enkla för ett väldigt billigt pris. Vi beundrade rummet ett litet tag och gick sen ner för att möta vår rumskamrat Josh. En annan internetkompis som är helt underbar. Julianne bestämde sig för att lägga sig tidigt, men jag och Josh var hungriga. Vad gör man då? Ringer Domino’s och beställer pizza så klart! Så, klockan halv tolv på natten satt jag och Josh på ett hotellrum och delade på en gigantisk kött-pizza.

Måndag morgon. Gig day. Vaknade vid åttatiden, gjorde oss i ordning och åt frukost. Vid tjugo i nio tog vi taxin upp till Haigh Hall, där själva konserten skulle vara. Fick sätta oss på ett fält i kön, där var väl ca. 50 personer framför oss som campat. När vi väl installerat oss på gräset, under min Svenska flagga, så hade vi ca 9-10 timmar att slå ihjäl, lovely. Gick faktiskt väldigt bra, träffade massa trevliga människor som vi satt och pratade med. När klockan började närma sig sex var kön galet lång, även fast vi tryckt ihop oss väldigt mycket. Efter en massa trängande och några mindre bråk blev vi äntligen insläppta och halvsprang ner mot scenen. Jag, Julianne och Josh fick jättebra platser, andra/tredje raden i mitten av scenen. Score!

Klockan åtta - förband. Dagens förband var Twenty Twenty. De var helt okej bra och fick igång publiken en del (även om Josh helst skulle vilja riva ut deras ögon). När de var klara så var det bara att vänta lite på McFly. Tekniker som fixar ljud, folk som stämmer gitarrer, och hela publiken som är så där galet förväntansfulla. Sen, äntligen, kom killarna invandrandes på scenen. Öppna med ”One for the Radio” och allt var igång. 90 minuter av U-N-D-E-R-B-A-R-T väntade. Kan bara säga att det var en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. Som en härlig final så kastade Harry ut en trumpinne. Den landade i min panna. SCORE! Så mycket kärlek till allting just då.

Efter spelningen var det dags att sticka tillbaka till hotellet, var hög på lycka och halvgrät för att jag var så glad. Hem - duscha - sova, ny dag och pang - dags att åka hem. Bara timmar efter att vi lämnat vårt hotell och sen droppat av Julianne så befann vi oss åter igen på Heathrow, redo att åka hem.