STS Oxford Intensive, 9-29/7 2010

Den 9 juli, två dagar efter jag kommit hem från min förra Englands-visit,var det dags att styra stegen mot den vackra ön i väst igen. Åkte från Köpenhamn, Danmark tillsammans med fyra andra från min grupp. Jag är, som vissa kanske vet, en väldig blyg person när jag inte känner människorna jag ska prata med, så i början så blev dwet väl inte särskilt många samtal. När vi kommit fram till Oxford så blev jag och Märta avsläppta på fel ställe (Abingdon istället för Oxford Centrum), så i taxin tillbaka lärde vi känna varandra lite mer. Väldigt lyckosamt eftersom vi senare hamnade i samma klass, och hon blev tillsammans med några andra den som jag umgicks med mest.

Såå.. redo för lite mer info om vad vi gjorde? Den första veckan var den mest fullbokade, då alla skulle lära känna varandra och sådant tjafs. Den första helgen bestod av en Town Walk genom hela Oxford och en visit i London på 6 timmar (gå i solsken där i sex timmar är inget jag rekommenderar.) Helg numero två bestod av London Shopping och Salisbury/Stonhenge och nummer tre var fri, så vi shoppade, gick på bio och besökte JRR Tolkiens grav. Pretty awesome, huh?

Vad gjorde vi på veckorna då, kanske ni undrar? Vi började med att göra ett prov för att se vilken grupp vi skulle vara i. Jag fick 99/100 och kom i Advanced/Advanced gruppen. Happy! Gruppen bestod bara av människor från Sverige, Norge, Finland och Danmark och var (är!) otroligt nördig, haha. Den vi lärde känna mest, jag och Märta, vart nog Max från Danmark. Stenskön kille som satt vid vårt bord. Så ja, när det var fixat, så spenderades första halvan av varje veckodag (9.00 - 2.30) med tre stycken engelskalektioner à 1,5 timmar. Andra halvan bestod oftast av två olika aktiviteter. Eftermiddagsaktiviteterna var ofta något i Oxford, t.ex. treasure hunt, photo quiz eller shopping. Kvällsaktiviteterna var ofta sports evening och club evening, eller ett av de 8391838932 obligatoriska discona. Kan bara säga, de enda discona som var värda att gå på var det första och det sista.

Oxford är en underbar stad, kan jag säga efter tre veckor där. Även om det bor 100.000 människor där, ser man hela tiden människor man känner igen från tidigare, till exempel mötte jag en kille på bussen, som jag sen såg ca 5-7 gånger på stan. För övrigt är det en bra shoppingstad med affärer som Topshop, Primark, HMV, Waterstones och Accessorize. Kan säga att jag spenderade liiiite för mycket pengar, speciellt på TopShop och HMV. Oops. Som de flesta förhoppningsvis vet, är ju Oxford känt för alla sina universitet, och efter att ha spenderat så lång tid där, så kan jag nästan säkert säga att jag vill plugga dör i framtiden. Besökte Christ Church College, Balliol och min favorit, Trinity College under tiden vi var där, alla tre grymt fina.

Det som jag är lite missnöjd över är organisationen. Det fanns en väldig massa ledare, men ingen som ledde ledarna, och tyvärr resulterade detta ofta i att alla smågrupper gjorde något halvhjärtat för sig och ingenting tillsammans. Slutade oftast med att vi Svenskar satt och pratade, Fransmännen gick iväg och rökte och Spanjorerna spelade fotboll. Det var också en hel del förseningar på grund av den bristfälliga organisationen, och en massa väntetider. Men allt som allt tycker jag helt klart att resan var värd sitt pris, har haft tre helt underbara veckor med Märta, Jonas, Julia, Cissi, Emelie, Anna och alla andra underbara själar man träffade. Fint.

Nu ska jag abra försöka lägga upp några bilder med, wish me luck.

xxx

Så bar det av, två timmar norrut med Julianne för att landa i småstaden Wigan, en bit väster om Manchester. Efter att ha villat runt i staden ett tag hittade vi tillslut The Brocket Arms / Wetherspoon Hotel, där vi skulle stanna i två nätter. Måste säga att jag blev positivt överraskad av rummet. Fick ett stort rum med en dubbelsäng och två enkla för ett väldigt billigt pris. Vi beundrade rummet ett litet tag och gick sen ner för att möta vår rumskamrat Josh. En annan internetkompis som är helt underbar. Julianne bestämde sig för att lägga sig tidigt, men jag och Josh var hungriga. Vad gör man då? Ringer Domino’s och beställer pizza så klart! Så, klockan halv tolv på natten satt jag och Josh på ett hotellrum och delade på en gigantisk kött-pizza.

Måndag morgon. Gig day. Vaknade vid åttatiden, gjorde oss i ordning och åt frukost. Vid tjugo i nio tog vi taxin upp till Haigh Hall, där själva konserten skulle vara. Fick sätta oss på ett fält i kön, där var väl ca. 50 personer framför oss som campat. När vi väl installerat oss på gräset, under min Svenska flagga, så hade vi ca 9-10 timmar att slå ihjäl, lovely. Gick faktiskt väldigt bra, träffade massa trevliga människor som vi satt och pratade med. När klockan började närma sig sex var kön galet lång, även fast vi tryckt ihop oss väldigt mycket. Efter en massa trängande och några mindre bråk blev vi äntligen insläppta och halvsprang ner mot scenen. Jag, Julianne och Josh fick jättebra platser, andra/tredje raden i mitten av scenen. Score!

Klockan åtta - förband. Dagens förband var Twenty Twenty. De var helt okej bra och fick igång publiken en del (även om Josh helst skulle vilja riva ut deras ögon). När de var klara så var det bara att vänta lite på McFly. Tekniker som fixar ljud, folk som stämmer gitarrer, och hela publiken som är så där galet förväntansfulla. Sen, äntligen, kom killarna invandrandes på scenen. Öppna med ”One for the Radio” och allt var igång. 90 minuter av U-N-D-E-R-B-A-R-T väntade. Kan bara säga att det var en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. Som en härlig final så kastade Harry ut en trumpinne. Den landade i min panna. SCORE! Så mycket kärlek till allting just då.

Efter spelningen var det dags att sticka tillbaka till hotellet, var hög på lycka och halvgrät för att jag var så glad. Hem - duscha - sova, ny dag och pang - dags att åka hem. Bara timmar efter att vi lämnat vårt hotell och sen droppat av Julianne så befann vi oss åter igen på Heathrow, redo att åka hem.

Vi startade i hyfsad tid på torsdagsmorgonen, och satte av norrut. Efter en resa på ca 4 timmar nådde vi först Birmingham och inte långt senare småstaden Newport. I en liten by i utkanten (Forton) stannade vi till slut. Dags att träffa en av mina bästa internetkompisar - Julianne. Vi har känt varandra i ca ett år och pratat massa på skype och liknande, så det var riktigt kul att träffas i verkligheten. Under de här tre dagarna så var vi ganska mycket hemma hos Jules, kollade lite tv och hade allmänt trevligt.

På fredagen gick vi in till Newport för lite shopping, och på kvällen så fick jag kolla när Julianne spelade trummor på en konsert med sitt skolband. Lördagen spenderades till hälften i Telford, där vi gick och kollade på bio med hennes kompis, Alice. Filmen vi såg var Get him to the Greek, en komedi med bl.a. Russel Brand. Den var faktiskt bra och riktigt rolig, så om ni inte har något att göra så kan jag rekommendera den. När vi kom ut så hade Tyskland - Argentina matcchen börjat, och jag hade fått x antal sms från Jessica, så jag fick den refererad när jag satt där på bussen. Den hade förresten ett bättre slut än gårdagens match mot Spanien.

Söndagen var den dag vi skulle ta bilen upp till Wigan, så under förmiddagen så packade vi allt som behövdes för de två dagarna där. Av nån anledning så blev min väska tre gånger större är Juliannes...

Vi hade tänkt åka direkt till Brighton med vår hyrbil på Onsdag morgon, men på väg ut från London så hamnade vi i Wimbledonkön och tänkte ”varför inte åka ut och kolla hur det är där”. Så vi gjorde det. Efter någon timmes rundvillande runt Wimbledons utkant så hittade vi äntligen till tävlingsområdet. Vi gick inte in eftersom det kostade ca 200 kr att komma till tävlingsområdet, och ca 800 per person att få biljetter till en match. När vi hade varit där ett tag och... hängt.. så körde vi vidare mot Brighton. Otroligt gullig kuststad med jättegoda fish and chips, men lite för turistigt. Var ute en del på deras kända pir. Köpte munkar (haha) och spelade lite i den där stora spelhallen.

Lärde mig en sak. Vädret i Brighton växlar SNABBT! När vi gick in i spelhallen så var det lovely, soligt väder. Tjugo minuter senare kom vi ut igen och helt plötsligt såg man inte fem meter framför sig på grund av all dimma. Strange.

Vi spenderade natten på ett mysigt bed & breakfastställe norr om Brighton, och jag passade på att kolla på de två första avsnitten av Glee.

Dags för min massive resedagbok! Waheyyyy. Part 1 kommer här, kommer ladda upp mer senare.